Jag skulle aldrig ha gjort det. Ångrar mig som tusan för vad jag har gjort men här sitter jag på bryggan med fötterna nere i det svala vattnet och tittar ut mot horisonten och vet att den enda som kan göra något åt mina dumma misstag är jag själv. Att jag som person kunde tro att jag kan finna något bättre än vad jag hade i mitt liv och bara överge det för något så här ensamt och så tomt.
När man har nästan allt och känner att allt flyter på så är det som att de är ren självklarhet att allt ska vara precis som det var när de precis hade börjat, ungefär som de är självklart att vatten ska alltid vara blött eller att man ska känna vinden när det blåser, men när åren går och man känner att den där lilla glimten i de nykomna i ditt liv börjar bli mattare och ligger på samma nivå hela tiden så tittar du runt omkring och önskar att finna den där starka glimten igen och känna den där kicken som du bara älskar att ha i dig. Och de var precis vad jag gjorde, Krossade min stora och trygga kärlek, övergav mitt framgångsrika jobb och mitt liv som överlycklig kvinna med ett stort hus och ett sommar torp ute på landet precis vid en sjö med en liten brygga.
Och jag minns som det vore igår jag tog mitt första steg mot mitt stora misstag och jag känner hur det svider i mig att jag har inget kvar av det som jag lämnade förutom sommar torpet som jag kommer bo tills jag finner en egen lägenhet. Jag vågar inte ens tittar ner i vattnet och se min egna gräsliga spegelbild som ser ut som all mascara har runnit ner för kinderna och håret sitter i en slarvig tofs.
Jag ser fortfarande blicken i min chefs ansikte när jag bara går in på hans kontor och säger det ena och de andra om vad jag tycker om hur han sköter sitt arbete så det blir enklare att bli av med jobbet och jag kan fortfarande se min älskade mans blick när han kom på att jag hade varit med någon annan de senaste 2 ½ månaderna, jag önskar fortfarande att jag hade kunnat gå fram till honom och krypa in i hans famn och gråta och höra hans röst säga ”det var bara en dröm älskling inget av det här har hänt”, men självklart va det ju ingen dröm utan min verklighet
Så jag sätter mig ner i den lilla ekan som jag och min man köpte för något år sen och jag börjar ro ut mot djupare vatten och tårarna rinner ner för mina kinder ännu mer och en röst inombords säger ”du kommer troligen inte finna samma lycka som du har haft de senaste 6 åren och att tänka tanken om att han ska förlåta dig ska du aldrig ens göra eftersom det aldrig kommer att hända” När jag väl är ute på djupare vatten så lägger jag ner årorna i båten och jag tar ett långt djupt andetag innan jag försöker balansera när jag reser mig upp. Jag tittar runt omkring och sedan ner i de djupa och mörka vattnet och jag säger till mig själv ”jag kommer alltid att älska dig vad som än händer” sedan precis innan jag ska hoppa så hör jag en bekant röst som skriker ”Gör de inte!!” Men jag tänker att det är bara mitt inre som spelar mig ett spratt, så jag tar satts och dyker ner i vattnet och låter min kropp sjunka djupare och djupare ner mot botten och helt plötsligt slocknar det för mig men någonstans hör jag den där bekanta underbara rösten igen som säger ”jag förlåter dig, jag älskar dig”, är jag i himlen nu?
/The history
